Leva med Dyslexi
Jag har relativt mild dyslexi som jag uppfattar det/ vad jag märker av.
På ett sätt är det lite småroligt att ha det och sen är det ganska jobbigt ändå.
Dyslexi är något som finns inom min släkt. Vissa har jobbigare och andra har så det inte märks så speciellt mycket. Jag har bett om att få gära ett dys test 2-3 gånger untan nått hände. men jag har gjort testet 2 gånger egentligen. Men den första jag gjorde registrerades inte och skolan ansåg att jag inte kunde ha det.
så alltså 13 år i skolan och 3 år där man fick stöd som dyslektiker även om jag hade haft typiska symptomer redan i lågstadiet.
Pga detta så idiotförklarar jag grundskola och IV för att inte ta det mer seriöst. Det finns säkert många personer som har dys men inte får nån diagnos på detta pga skolor som inte uppmärksammar sånt även om personen har haft en och samma lärare i 1-3 år och gjort längre uppsatser där denna personen möjligtvis fått sämre betyg för den har stavat fel på saker.
Min storasyster fick även sin diagnos när hon gick i gymnaiumet och hon har grövre än vad jag har.
Jag har börjat märka att folk reagerar väldigt olika när dem får veta att man har dys.
Vissa tycker det är okej och lägger ingen vikt på det.
Vissa börjar att fråga hur dem kan hjälpa en och frågar ofta om man förstår eller inte.
Och vissa tycker synd om en för att man har det och säger att det måste var väldigt svårt att leva med det och allmänt beter sig som om det är värsta dåliga sjukdomen som finns.
Jag har inte haft några större problem med att kunna tex chatta, smsa eller maila. När jag chattar med nån som känner mig så förstår dem vad jag skriver. (om jag då inte glömmer att skriva halva meningen eller är otydlig med vad jag menar) Så jag får inga frågor om typ vad betyder det och det eller så.
Samma är med folk som inte känner mig så mycket men dem reagerar tydligare på min stavning. och när dem får veta att jag ha dys så brukar dem påpeka att dem har reagerat på min särskrivning.
Det som jag har problem med och reagerar på själv är min läsning och stavnng ibland.
Alla har sina upp och ner dagar och det gäller mig med. ibland fungerar det jätte bra och ibland kan jag inte konsentrera mig och börjar göra fel.
Fast med min läsning är det ganska kul ibland. Då jag ibland läser ett ord som inte är enns i närheten av det riktiga ordet. Det ord som jag kommer på nu är Emostumpan. Jag har ingen aning om hur jag fick fram det. jag småläste på en sida och gick över till nån annan och sen efteråt började jag fundera vad det var som jag hade läst.
Selma har blivit semla och jag ville ta fram mandelmassa och vispgrädde och börja jobba.
Men det kan var frusterande ibland. När man läser nån bok och det kommer långa ord eller när nått ord är i slutet av raden och det blir "bords-
ben".
Då har jag mycket problem med att förstå vade det är för ord. Och ibland så kan jag inte hänga med att fortsätta att läsa på raden under utan hoppar 2-3 rader och läser och försöker fatta att det inte kan hänga ihop de meningarna.
Ibland kan jag läsa ett ord om och om igen och ändå veta att jag läser fel för det ser inte ut som det ordet. och det är jättefrustrerande när van vet om att man inte "se" vilka bokstäver det är och kan inte utala dem.
Skrivning är jobbigt ibland. När det är nått ord där jag inte hör vilka bokstäver det så brukar jag försöka omformulera hela meningen. då blir man trött tillsut och lägger av.
Sen vet jag inte om det är pga dys som jag har problem med olika tj hj ljud.
Tex
"förhus" (kan inte hitta det rätta ordet med stavning. men det är där som alla frukter har sina föröer och brukar kallas ***hus) då brukar jag skriva och säga stjärnhus.
Och vissa har väldiga problem med att förstå vad jag menar när jag säger det så. så jag brukar alltid få förklara.
Förhoppningsvis kommer det inte påverka mitt val av yrke.
Det är väldigt skönt med att mobilen och vissa program på datorn som rättstavar en när man skriver för då kan jag ungefär skriva vad jag tror det stavas och få den rätta stavnngen.
Men blogg har inte denna funktionen så det stör mig väll lite när jag skriver och ser att vissa bokstäver lägger sig på fel plats (edm-dem ajg-jag dte-det). antagligen är det för att jag skriver för snabbt. och sen vet jag om att vissa ord inte kommer vara rättstavade men hoppas ändå på att det går att läsa och förstå.
Frågor/funderingar
Har ni fördommar eller liknande när nån har dys eller visar det?
Hur mycket reagerar ni på att jag skriver fel?
Går mina texter att läga utan att man behöver sitta i 10 min och försöka förså nån mening?
Har du själv dys eller känner någon med det?
från 1an till Studenten
Tänkte skriva lite lätt hur min skolgång har varit.
En vecka innan jag skulle börja skolan så lärde jag mig säga R, och sen hade jag problem med att inte utala det i varje ord. Så man var bekymrad över det.
skönt nog så hade jag två andra som gick i min klass och klassen bervid som var mina vänner ifrån dagmamman. :)
Nån gång i lågstadiet fick jag börja mes extra svenska och gjorde en utredning för dyslexi som visade att jag hade det men pga omständigheterna så kunde man inte bestämma det.
Jag hade problem med gångertabellen så jag fick börja istället att lära mig alla upp till gånger 5 (tx 1*5 4*5 9*5) Men det hjälpte inte. så jag skulle istället lära mig upp till 5an stabell. Det gick inte och jag kan fortfarande inte gånger men jag förstår hur man gör så antingen anvnder jag miniräknare eller tar den långa vägen att räkna.
Jag har altid varit vegitarian. jag avskydde bamba maten så jag åt oftast inget. Men jag fick höra av lärarna som skrattade och frågade mig om jag försökte å ned i vikt. (jag var "normal" storlek då).
I mellanstadiet så gick det ut för för mig. Jag slutade att göra nått på lektionerna men jag gick till dem. En del andra saker började även hända. så som mobbing, slogs/utbrott och en del privata saker så jag mådde inte så bra. Det var prat om ifall jags kulle gå om ett år men det slapp jag för jag trodde att det skulle bli värre då.
I högstadiet blev ajg överlycklig med att börja en ny skola med nya personer. Jag började hända med på lektionerna, fick två underbara vänner. Jag bad om att få göra dyslexitest men det varkade som om man glömde bort det. Sen i halva 8an och 9an så börjae jag inte orka med skolan igen. Så jag deltog i vissa saker men kom alltid till lektionerna.
Jag slutade grundskolan med nästan inga betyg och lite kunskap. Så jag blev tvingad att börja IV i en skola som jag avskydde och ville inte ha nått att göra med. I klassen som jag började så var alla jobbiga. Jag bad om att göra dyx test men dem sa eftersom att jag kan läsa serietidningar så behövs det inte och dem som går IV brukar ha problem med stavning. Jag umgicks inte med någon efetrsom ingen verkade intressant och dem känndes som fel umänge. Jag fick en utskällning pga att jag inte umgicks med någon.
Min motivering när jag var där var att komma där ifrån. så jag stanande där ett år och fick dem betygen som behövdes för gymnasium.
Otroligt nog så kom jag in på Livsmedelsprogrammet. Med 5 poäng för lite. Jag mådde skit under det första 2-3 månaderna eftersom jag altid har avrit antisocial och mått dåligt av nya människor. Men när jag började lära känna mina klasskamrater så blev det mycket bättre. Min klass var en sån som alla pratade med alla, vi höll ihop även om man kanske var lite i grupper, i matsalen brukade vi alltid sätta oss tillsamans. Jämför med den andra klassen som var väldigt indelat i grupper och höll sig för sig själva. och dem tyckte vi var konstiga.
Alla klasser har sina upp och ned men det var ändå den bästa klassen jag har haft som helhet. jag bad om ett dys test där med och vips så gick jag göra testet och mina svenskalärare märkte direkt at jag antagligen hade det. Jag gjorde testet och vips så hade jag bekräftelse på Dyslexi. och det underlättade en hel del.
Jag är jätte nöjd med betygen jag fick där. ifrån inga betyg och lite kunskap till alla betyg och många som var högre.
Studenten var underbar. jätte kul coh jag vill ta det igen. Jag fick ett stipendie så jag ska åka på en dessert kurs :D
Jag ansökte till yrkeshögskolan och det gick bättre än förväntat. det var en uttagning. 50 pers som "tävlade". det var nog bara 3-5 pers som precis gått ut skolan/utbildning och resten hade jobbat 3-5 år innan och nån hde deltagit i SM. Då trodde jag direkt "nej det här kommer gå åt skogen". Dem skulle ta in 20 pers. Jag kom inte in. Men jag kom som recerv nr 14 av 30. så det gick mycket bättre än förväntat och funderar på att söka nästa år igen.
Det är brist på Bagare och Konditorer men det är svårt att hitta de företag som behöver personal. Och sen tycker jag att det käns som om vissa inte vågra sattsa på nån som precis tagit studenten och inte har arbetat i 3-5 år. Detta tycker jag är väldigt synd eftsrsom man kan vara jätteduktig som nyexaminerad och akn komma med nya ideer.
Men jag hoppas att jag snart hittar ett jobb.
Nu ska jag se om jag kan skriva någar tidsinställda inlägg med :)
